Anna Tärnhuvud

Anna Tärnhuvud, född 1986, är en frilansande bildjournalist med rötterna i Nättraby utanför Karlskrona. I dagsläget är hon stationerad i Stockholm där hon bor med sin man Olle och dotter Tuva.

Efter sin socionomexamen 2011 kände Anna att hon ville fortsätta arbeta med människor och sociala frågor, dock på ett annat sätt. Hon började då studera bildjournalistik vid Nordens Fotoskola där hon tog examen 2014.

Innan hon var utexaminerad hade Anna vunnit priser i två kategorier i Årets Bild och dessutom blivit utsedd till Årets Rookie. Hon anses idag vara en av Sveriges främsta bildjournalister med flertalet priser i bland annat Årets Bild, KW Gullers stipendium av Nordiska Museet och nomineringar till Joop Swart Masterclass i World Press Photo.

2018 skrevs hon in i historieböckerna som första kvinnan att vinna Årets Bild med en bild från terrorattentatet på Drottninggatan i Stockholm.

Anna brinner för sociala- och humanitära berättelser och beskrivs ofta som en inkännande bildjournalist med ett stort socialt engagemang som på ett inkluderande, realistiskt, men även poetiskt sätt förmedlar svåra och aktuella ämnen i dagens samhälle genom hennes kamera.

Till vardags arbetar hon även med nyhetshändelser, sportevenemang och porträtt. Bland hennes kunder hittar man dels Sveriges största tidningar- och magasin som exempelvis Aftonbladet, Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten men även internationella aktörer som The Wall Street Journal, Rolling Stone Magazine, The Globe and Mail, Le Monde, Verdens Gang med flera.

”Som bildjournalist strävar jag efter att skildra verkligheten transparent och rättvist. Jag vill varken försköna eller förvärra den, inte döma eller påverka – det är människorna i bilderna som står för berättandet och jag är länken mellan övriga samhället och deras historia. Det är bildjournalistik för mig, att skina ljus i skuggorna, ge människor en röst och omvärlden en inblick.

Den största utmaningen för en bildjournalist ligger i att på kort tid bygga upp ett förtroende och komma nära, men samtidigt hålla ett respektfullt avstånd och sedan balansera sig fram längs denna tunna linje. När jag blir insläppt i en annan människas liv och får tillåtelse att förmedla deras berättelse till omvärlden är jag som mest lycklig i mitt i arbete. Jag intresseras av det mänskliga, av likheter och olikheter. Och det slår mig ofta att vem än jag möter så är vi alla i slutändan människor, oavsett om man är toppolitiker eller hemlös. Min utställning handlar om alla de människor som jag har mött under min tid som bildjournalist.

Och att få ställa ut på just Blekinge Museum känns väldigt fint och hedrande eftersom det var här mitt intresse för människor och fotograferandet började. Det var här i Blekinge som jag tog mina första bilder.”

Nicaragua är ett av få länder i världen där abort är helt förbjudet. Även om kvinnans liv är i fara. Tjejer som inte ser någon annan utväg än att göra abort tvingas till livsfarliga lösningar som äventyrar deras hälsa och säkerhet. Samtidigt riskerar de fängelsestraff om de blir påkomna. Många har blivit utsatta för sexuella övergrepp.

Under våren 2015 mötte jag kvinnor och unga tjejer i Nicaraguas huvudstad Managua som på olika sätt har påverkats av det hårda abortförbudet. Vissa ville vara anonyma.

Det är den 13 juni 2011. Första året på St Eriks gymnasium har just passerat då sjuttonåriga Felicia och hennes kompis tar mopeden på en tur i trakten kring Bålsta. Exakt vad som händer sedan är fortfarande oklart, men på något sätt krockar de med en mötande Porsche. Hennes kompis klarar sig med en stukad fot medan Felicia krossas mot bilens röda plåt.

Hon flygs till Uppsalas akademiska sjukhus med två punkterade lungor, krosskador och benbrott över hela kroppen. Felicia är så söndertrasad att sjukhuspersonalen tvingas amputera båda hennes ben ovanför knäna. Då Felicia vaknar får hon uppmaningar om att ta det lugnt under minst ett år. Det är då hon bestämmer sig för att hon ska ta studenten med sina vänner, hon ska börja tvåan igen redan till hösten.

Jag träffar Felicia mitt under hennes sista år på gymnasiet. Hennes personlighet och kampvilja är så gripande att jag börjar följa henne med min kamera.

Under 2014 och 2016 drabbades Europa av den värsta flyktingkrisen i modern tid då fler än 3 miljoner människor sökte asyl i EU. Över en miljon tog sig över Medelhavet till Europa. Många drunknade längs vägen. EU misslyckades med att hitta en gemensam strategi och vissa länder slutade att tillämpa Schengenavtalet och Dublinförordningen för de asylsökande. Tillsammans med reportrarna Wolfgang Hansson och Kenan Habul rapporterade jag om situationen för Aftonbladet.

Flyktingar har samlats upp från olika läger i Kroatien och bussats till gränsen. En ungersk gränsvakt ber dem att ställa sig i dubbla rader utanför den röda markering som visar exakt var gränsen mellan länderna går. Utan mat har de väntat vid gränsen mellan Kroatien och Ungern i sju timmar. Nu ska de köras vidare genom landet och släppas av vid den österrikiska gränsen. 2015-09-26.

Det gör ont, river och sliter. Bitar av könsnormer mot förvirrade, trasiga delar av hen själv. Men så får Pim höra begreppet icke-binär och bitarna faller på plats. Det är som att hen kan andas på riktigt för första gången.

Pim har alltid känt att hen inte passat in i samhällets sätt att se på hen. I Sverige finns det inget juridiskt kön som bekräftar Pims identitet. Hen förstår inte hur något så enkelt, som ett tredje juridiskt kön, ska vara så svårt. Man låter hellre människor hamna utanför samhället. Att röra sig utanför hemmet innebär därför att alltid bli felkönad – av människor, myndigheter och system. Det är en ständig kamp att ens få existera.

Pim har blivit hatad och folk har velat göra hen illa, bara för att Pim är den hen är. Men en person som alltid har funnits där och stöttat är Pims mamma. När Pim tillslut berättade för sin mamma att hen var icke-binär sa hon: “Det spelar ingen roll vem du är eller vad du känner dig som, du är fortfarande mitt barn. Och jag älskar dig.”

Admir Buljubasic fick vänta i 20 år innan de hittade tillräckligt många benbitar för att han skulle kunna begrava sin pappa. Hamdija Buljubasic var en av åttatusen män som dödades i bosniska staden Srebrenica när bosnienserbiska styrkor intog staden den 11 juli 1995. För att dölja spåren spreds kvarlevorna efter de döda i massgravar i de bosniska skogarna runt Srebrenica.

På den 20 åriga minnesdagen, begravdes han och många andra i Potocari där tusentals andra offer för folkmordet ligger i jorden. Potocari, 2015-07-11 för Aftonbladet.

Det är dagar fyllda av chock, sorg och rädsla. Men det är också en tid då människor omfamnar varandra. Den sjunde april 2017 kör Rakhmat Akilov med en lastbil ihjäl fem personer på Drottninggatan i centrala Stockholm. Dagarna efter tar sig tusentals människor in till stan för att söka tröst och visa medmänsklighet, kärlek och omtanke. 2017-04-07 för Aftonbladet.

Tommy Nederman är på väg från ett möte i centrala Stockholm när han plötsligt möts av flyende människor och poliser med dragna vapen. Hans första tanke är att se om han kan hjälpa till. På vägen mot Drottninggatan passerar människor med blickar han aldrig glömmer. När jag tog den här bilden hjälper han två unga kvinnor att ta sig i säkerhet. Bilden utsågs en tid senare till Årets Bild.

Systrarna Alice Ek, 22, och Agnes Ek, 23, står länge och håller om varandra utanför Åhléns dagen efter terrorattentatet.

Stockholm står lamslaget och det är svårt att ta sig hem på något annat sätt än till fots. Långa pärlband av människor ringlar sig genom parker, längs vägar och över broar.

Åsa Hellström ger tröst åt dottern Emma, som inte kan få stopp på tårarna under manifestationen på Sergels torg två dagar efter terrorattentatet. “Manifestationen betyder väldigt mycket, att få sörja med övriga Sverige och även inbringa hopp i våra barn och ungdomar om att det finns kärlek i världen”, säger Åsa efteråt.

Det har gått åtta månader men hon minns det tydligt. Skräcken och smärtan när hennes ben slits av. Lastbilen, skriken och lukten av diesel. När hon blundar ser hon människorna som bär henne, stoppar blodet och värmer henne med sina kläder. 37-åriga Irina från Ukraina överlevde men förlorade en del av sitt högra ben och idag lever hon med svåra smärtor både i kroppen och själen. Stockholm, 2018-01-23.

Klockan 04.06 kommer sms:et från Cecilia. ”Nu är det på g. Värkarna har börjat.” Cecilia vill föda där hon har kontroll, känner sig trygg och kan få det stöd hon behöver. Med två barnmorskor med sig är den platsen i hennes eget hem. Klockan 15.41 får hon och maken Niclas äntligen träffa sin dotter. Stockholm, 2018-05-14.

I Sverige finns det flera människor, preppers, som inte litar på att samhällets skyddsnät håller om en katastrof skulle slå till. Familjefadern i mellansverige har skaffat hundratals matransoner, skyddsdräkter och masker, en skottsäker väst, en kravallsköld, tält, sovsäckar, mediciner och annat – om kriget skulle komma. 2013-10-13 för Aftonbladet.

En sensommarkväll i Torslanda, 2014-09-29.

Ulf Wande, 62, och den finländska stövaren Traj grillar vid stugan i Teurajärvi utanför Korpilombolo. Det är Valborgsmässoafton och han kan inte minnas när de hade så mycket snö vid den här tiden senast. För Last Night In Sweden, 2017-04-30.